Inkomstskillnaderna ökar. So what?

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreteraren Per Bardh presenterar på dagens DN Debatt en ny undersökning som visar att inkomstklyftorna mellan "makteliten" och vanliga arbetare ökat på senare tid. Och det är ju enligt allmän mening något väldigt förkastligt, men själv bryr jag mig inte det minsta om hur mycket mer än mig som direktörerna tjänar. Varför skulle jag?

Hela konceptet jämlikhet är för mig främmande. Jag kan omöjligt, vare sig på en känslomässig eller intellektuell nivå, förstå dess poäng. Och att jag hört alla argumenten till leda har inte hjälpt ett dugg.

Låt oss gå igenom dessa argument:

1. Ojämlikhet är lika med fattigdom.

Knappast sant om man använder ett absolut mått på fattigdom, där endast den är fattig som inte kan äta sig mätt och inte har ordentligt tak över sitt huvud. Däremot givetvis sant om man har ett relativt mått på fattigdom. Men relativ fattigdom borde i sig inte vara något hinder för ett fullgott liv - så länge man inte ger efter för avunden och inbillar sig att man skulle bli lyckligare om man som grannen hade råd att renovera köket vartannat år. Och gör man det, då är man antagligen också avundsjuk på grannens snyggare fru, mer välartade barn, större musikaliska talang... Med andra ord: En politik som försöker tillfredsställa folks avund kan bara lyckas den dag allas våra kroppar och liv blivit identiska. Men då har den som en bieffekt utrotat allt värt att kalla mänskligt.

2. Ojämlikhet i ekonomi ger ojämlikhet i makt.

Visst kan man tillskansa sig maktfördelar genom sina ekonomiska tillgångar, liksom även genom ett fördelaktigt utseende, verbal begåvning, m.m. I ett öppet och demokratiskt samhälle är dock den makt som kan fås för pengar begränsad, och här sitter vanligen även andra än kapitalisterna (t.ex. LO) på stora ekonomiska tillgångar. Försöker de rika allt för mycket missbruka sin ekonomiska makt riskerar de att folket röstar fram ett marknadsfientligt alternativ till makten, såsom vi på senare tid kunnat se i bland annat Venezuela och Bolivia.

3. Ojämlikhet hindrar medborgarna från att känna samhörighet med varandra.

Förutsatt att man accepterar avunden som en konstant ligger det kanske något i detta, men är det inte befängt att använda detta argument för jämlikhet samtidigt som vi för en massinvandringspolitik? Andra språk, religioner, seder och värderingar är i historiens ljus trots allt ett än större hinder för samhörighetskänsla än vad ekonomiska klyftor är. Dessutom har vi förstås Internet som gör att vi kan identifiera oss mer med den ena eller andra globala subkulturen än med det samhälle i vilket vi fysiskt lever. Så samhörighetskänsla som ett samhällsfundament måste anses vara dött, åtminstone i vår del av världen.

I slutänden är strävan efter jämlikhet kanske framförallt att betrakta som en slags sekulär religion? Som en strävan efter tusenårsriket av perfekt lycka? Synd bara att det inte finns några tusenårsriken...


Läs debattartikeln från LO här!

-