Från Marx till Allah?

Ett minne från rapporteringen kring de anti-israeliska demonstrationerna i samband med vinterns strider i Gaza som har bitit sig fast är när unga vänsteraktivister utanför den israeliska ambassaden anslöt sig till sina muslimska meddemonstranters skanderande av "Allah akbar! Allah akbar!" ("Gud är stor!"). Jag vet inte hur många de var och jag vet inte varför de tyckte det var en bra idé att stämma in i talkören, men tanken slog mig att kanske var det en försmak av framtiden som bjöds? Kanske kommer vi att få se svenska ungdomar gå från att vara övertygade socialister till att också/istället bli övertygade muslimer? En motsvarande utveckling har trots allt ägt rum i arabvärlden, där universitet som för några decennier sedan var starka vänsterfästen numera är islamistiska högborgar. Men här inser jag att två invändningar omedelbart reser sig: Varför skulle sekulariserade vänsterungdomar plötsligt finna religion lockande? Och varför skulle de söka sig till islam snarare än till kristendom?

På den första frågan är mitt svar att de flesta människor av allt att döma faktiskt har ett behov av en slags andlig dimension i sitt liv, om än inte nödvändigtvis av organiserad religion. Ett behov som traditionell socialism helt förnekar dem. Salman Rushdie konstaterade i en föreläsning strax efter sovjetkommunismens fall: "we must concede that it is not only a particular political ideology that has failed, but the idea that men and women could ever define themselves in terms that exclude their spiritual needs." Sedan tror jag också, som jag tidigare berört här på bloggen, att socialister paradoxalt nog har en hel del gemensamt med religiösa människor redan från början. Hos båda finns föreställningen om ett hägrande lyckorike och en beredskap till uppoffringar i kampen för detta, bottnande i en vägran att acceptera det existerande samhällets förhållanden. Det som hittills hindrat vänsteranhängarna från att i några större antal röra sig mot religionen har varit dels just denna marxismens karaktär av religionssubstitut, dels det faktum att organiserad kristendom vanligen har stått den konservativa högern nära och inte sällan aktivt fördömt socialismen som okristlig.

Så varför just islam? Här tycker jag mig se flera samverkande faktorer. Till att börja med har vänstern och muslimska grupper redan funnit varandra i kritiken mot Israel och mot USA:s interventioner i den muslimska världen. Båda kan de enas om att USA är "den store Satan" och att Israel är... Satans lillebror kanske? Islam kan därtill framstå som en "antiimperialistisk" religion, medan kristendomen tvärtom ses som en integrerad del i västerlandets imperialistiska och kapitalistiska projekt. Och även om kristendomen i vår del av världen idag bara undantagsvis är uttalat höger är nog föreställningen om dess fiendskap till socialismen seglivad.

Ser man sedan till de båda religionerna i sig själva framstår islam lätt som den mer socialt engagerade. För medan Jesus förkunnade att man ska "ge till kejsaren vad kejsaren tillhör" och "mitt rike är inte av denna världen" var Muhammed lika mycket statsgrundare som religionsgrundare. Kristendomen är dessutom i grunden utpräglat individualistisk, genom att lägga hela ansvaret för den enskildes frälsning på just den enskilde. Detta går dåligt ihop med den marxistiska vänsterns syn på människan som en slav under produktionsfaktorerna då det förutsätter att alla människor har ett fritt val. (Även inom islam tror man väl förvisso på individuellt ansvar, men kanske inte i fullt lika hög grad och inte lika uppenbart för novisen.)

Delvis handlar det nog också om att Islam helt enkelt är en religion på mycket stark frammarsch i dagens Europa. Det är knappast omöjligt att den i länder som Sverige och Holland redan inom några få decennier är den religion som har flest aktiva utövare. Och vem vill inte satsa på en vinnare?

-