Ofattbart?

Nej, jag tycker inte det är ofattbart att en ung man som känner sig förkastad av samhället och livet vägrar att stillatigande acceptera denna orättvisa och istället går bärsärkagång med skjutvapen. Jag är snarare förvånad över att det inte händer oftare. Att så många av de förkastade istället väljer den föreskrivna dramaturgin där de begår självmord i ensamhet - snart bortglömda i det slutgiltiga nederlaget.

Frågan är förresten om man inte kan se skolmassakrer som en slags politisk handling i linje med terrorism. För liksom terroristen genom sitt dåd ofta försöker rikta uppmärksamheten mot det ena eller andra missförhållandet försöker kanske skolmördaren att rikta uppmärksamhet mot vad han ser som djupt liggande missförhållanden i samhället och i livet. Utan att ha några kreativa lösningar, förvisso. Mest driven av en frustration över det allmänna hyckleriet. Över alla förhoppningar samhället och kulturen ingjutit i honom bara för att sedan släpa dessa förhoppningar i smutsen. - En terrorism som vänder sig mot själva tillvaron minst lika mycket som mot samhället. Därigenom ofruktbar men också i någon mening storslagen.

Vad sedan beträffar allt tal om hur tragiskt det nu inträffade är så tycker jag det är aningen perspektivlöst. För om en och annan person av sitt utanförskap drivs till att döda en handfull andra människor, vad är det mot de tusentals personer som årligen drivs till självmord av ett liknande utanförskap? Mot de åter tusentals som drivs in i psykisk sjukdom och missbruk?


Har ni inte redan läst om massakern kan ni göra det här och här.

En intressant (men antagligen helt felaktig) tolkning av gärningsmannens motiv finns här.

-