Varför inte en skatt på fetma istället?

En majoritet av svenska folket påstås vara för "straffskatt" på onyttiga livsmedel, på samma sätt som vi redan har "straffskatt" på alkohol och tobak. Själv är jag avgjort emot, och detta av flera skäl:

1. Forskningen kan inte entydigt säga att en sådan "straffskatt" skulle få avsedd effekt.

2. Den skulle leda till många svårlösta avgränsningsproblem. Mat kan ju till exempel vara fet eller söt men ändå vitaminrik. Dessutom kan det som idag anses onyttigt imorgon visa sig vara nyttigt. Sådana omprövningar sker hela tiden inom kostvetenskapen.

3. Tanken om "straffskatt" bygger på en människosyn jag har svårt att förlika mig med. Den utgår ju ifrån att många inte har förmågan att ta till sig information om sitt eget bästa, att de därför är beroende av att samhället styr in dem på den rätta vägen. Och nu är det förvisso inte svårt att hitta stöd för detta. Många människor har verkligen en skrämmande oförmåga att förstå ens sitt eget bästa. Men har de denna oförmåga av naturen, eller har deras intellekt avtrubbats av nanny-statens kravlösa omsorger? Jag är inte säker, men jag tror på det senare, och påfund som denna "straffskatt" är i sådana fall bara ännu mer uppmuntran till ansvarslöshet.

4. Onyttiga matvaror är redan idag vanligen dyrare än nyttiga. I veckans reklamblad kan jag till exempel konstatera att man kan köpa både apelsiner och äpplen för ynka 10:-/kg på Netto. Ett kilo färsk potatis från Spanien kan man få för samma pris i en annan affär. På Ica kan man få en påse salladsmix för synnerligen överkomliga kilopriset 43:- eller ett kilo fin kycklingfilé för 60:-. Vill man lyxa till det med varmrökt lax kan man göra det för 80:-/kg på City Gross. Å andra sidan kostar chips ingenstans under 55:-/kg och ljust bröd har genomgående ett mycket högre kilopris än den fiberrika knäckebrödsklassikern Wasa Husman. Kilopriset för Billy's panpizza, om man inte köper i storpack, är ungefär detsamma som för den där varmrökta laxen.

5. De som lever ohälsosamt lever som regel inte lika länge som andra och därför är det tveksamt om de i ett livsperspektiv kostar vården mer än de hälsosamma. Så vad angår det då staten att de lever som de gör? Kanske tycker de faktiskt att deras livskvalitet förhöjs så mycket genom att äta tårta dagligen och undvika all sådan där jobbig motion att de finner det värt att betala ett pris i form av ett kortare liv? (Det är inte utan att jag kan förstå det i sådana fall...)

6. Problemet går egentligen inte att reducera till en fråga om nyttig kontra onyttig mat, utan det handlar i minst lika hög grad om hur mycket man rör på sig. En människa som degar framför teven hela dagarna lär bli fet och sjuklig nästan oavsett hennes kostvanor, medan en människa som tränar hårt och regelbundet inte tar nämnvärd skada av en påse chips nu och då. Så kanske - om man nu absolut ska försöka förbättra folkhälsan genom "straffskatt" - skulle man istället för att extrabeskatta onyttig mat extrabeskatta personer med fetma? Det skulle säkert vara betydligt mer effektivt.


Läs mer här!

-