Är goda gärningar bara för vissa?

Jag råkade i förra veckan zappa över på TV4 när de visade Kvällsöppet och just som det handlade om att det svensk-spanska porrimperiet Privates ägare Berth Milton nekats att skänka pengar till välgörande ändamål, eller närmare bestämt till Stadsmissionens arbete bland de hemlösa. Välgörenhetsorganisationerna avstår uppenbarligen hellre från ett antal miljoner kronor än de ens ytligt befattade sig med porrbranschen. Och Berth Milton är faktiskt inte den ende att drabbas av denna erfarenhet. Kanal 5 har i ett par program låtit sina tittare stifta bekantskap med ett ungt norsk-svenskt par som driver websidan Fuck for forest, vilket är en betalsida med porr vars överskott är avsett för att bidra till räddandet av regnskogen. Inte heller deras pengar har välgörenhetsorganisationerna velat ta emot, vilket tvingat grundarna att starta sina egna regnskogsprojekt i Latinamerika.

Låt oss här bortse från frågan huruvida porr i sig verkligen är oetiskt. Låt oss också bortse från att just Private kanske inte är något etiskt föredöme ens enligt porrbranschens standard och från det faktum att Berth Milton nog kunde skänka hur mycket han vill till välgörenhet om han bara gjorde det anonymt. Då kvarstår ändå att Miltons pengar kan göra väldigt mycket gott i välgörenhetsorganisationernas händer. Det skulle kunna handla om tiotusentals mål mat för de hemlösa eller om hundratas nya brunnar i Afrika. Och i det perspektivet tycker jag det borde vara ganska så uppenbart att det oetiska i sammanhanget är att inte ta emot de erbjudna pengarna. De hjälper ju faktiskt inte sämre än pengar från någon annan källa.

Mot detta, ett argument som givetvis framfördes i debatten, invändes dock från välgörenhetsorganisationernas sida två saker. För det första att en del hemlösa som tillfrågats själva inte vill ha hjälp bekostad med pengar från porrbranschen. Något jag dock har svårt att tro handlar om särskilt många individer. Dessutom får vi ju alla faktiskt våra barnbidrag, bostadsbidrag, studiebidrag och andra offentliga bidrag till en liten del bekostade av porrbranschen via skatterna. Ett skäl att avstå från dessa, eller?

För det andra invändes att vissa andra företag skulle sluta ge pengar till välgörenhetsorganisationer som också tog emot pengar från porrbranschen. Vilket återigen fick mig att undra över vilka det egentligen är som är oetiska. Fast det är klart, när företag ger till välgörenhet är det i de flesta fall närmast en form av reklam; pengar som i praktiken är en del av marknadsföringsbudgeten. Man säljer något för femtio kronor och skänker bort en krona av dessa, men gör i slutänden en ren vinst eftersom den förmenta välgörenheten blir en faktor som dels kan vara avgörande för ett enskilt köpbeslut, dels bygger långsiktigt verkande goodwill gentemot företaget.

Det främsta skälet till att man inte vill ta emot pengar från porrbranschen tror jag ändå ligger bortanför det som har med själva välgörenhetsverksamheten att göra. Jag tror närmare bestämt att det handlar om en bland de "rättänkande" utbredd rädsla för att bidra till en legitimisering av porren. Man vill helt enkelt inte riskera en bekvämt svartvit världsbild där denna är något okomplicerat ondskefullt som man inte behöver befatta sig med på andra sätt än genom fördömanden. Det är ju alltid lättare att ta avstånd från det man inte kommer i direkt beröring med. Och att det hos många finns en känsla av att gränslinjens upprätthållande är angelägen visade sig till exempel vid 1999 års upplaga av Stockholms filmfestival, då man hade en specialsektion med porrtema i vilken framförallt ingick dokumentärer men även den av Lars von Triers bolag Zentropa producerade porrfilmen Pink Prison. Frågan är om det organiserade porrmotståndet i vårt land någonsin gjort en större mobilisering. Filmfestivalens lokaler vandaliserades, biografentréer blockerades och en debatt om porren dränktes i slagordsskrikande. Helt uppenbart hade man lättare att acceptera våldsporr på de bakre hyllorna i skumma källarbutiker än nyanserad debatt och försök att skapa en ny porr utan "kvinnoförnedrande" inslag...

För att sedan återvända till debatten i Kvällsöppet så tvingades jag där höra ett av de mest idiotiska resonemangen någonsin. (Tyvärr inte för första gången.) Lennart Ekdal påpekade att TV4 äger Canal+ som visar porrfilm varje natt och frågade om det innebar att inte heller TV4 fick ge pengar. En representant för Stadsmissionen svarade då att det kunde de nog få göra eftersom porren bara är en mindre del av företagets verksamhet. Enligt den logiken är det okej att göra inbrott, bara man inte får sin huvudsakliga inkomst därifrån...

Till sist kan jag berätta att det från USA finns ett fascinerande exempel på hur porr och välgörenhet kan kombineras. Eric Schlosser berättar om det i sin intressanta bok Pengar som gräs (Reefer madness, 2003). Det handlar om Philip Harvey, mannen bakom postorderkatalogen Adam & Eve med en årlig upplaga på 6 miljoner exemplar. Förutom att sälja kondomer, sexhjälpmedel och porr per post leder denne Harvard-utbildade man även en stor ideell organisation som verkar för familjeplanering i tredje världen. Å ena sidan har han blivit förföljd av den amerikanska staten eftersom han anses sprida obscent material, å andra sidan har han fungerat som rådgivare åt samma stat i biståndsfrågor...


Mer om debatten på Kvällsöppets hemsida:
http://www.tv4.se/samhalle/kvallsoppet_med_ekdal

Fuck For Forest:
http://www.fuckforforest.com/about.html

-

Recension: GATANS PARLAMENT - OM POLITISKA VÅLDSVERKARE I SVERIGE

Anna-Lena Lodenius

(Ordfront, 2006)

Nazismen och extremhögern i vårt land har vid det här laget varit ämne för ett antal böcker och grupperna bevakas kontinuerligt av tidskriften Expo, men inte alls lika mycket har skrivits om extremvänstern trots att den är större och minst lika våldsbenägen. Man kan verkligen fråga sig varför inte åtminstone högerförlag som Timbro tagit tag i ämnet för länge sedan. Kanske är högern generellt sett fortfarande för fixerad vid 68-vänstern? Så nu blev det istället en bok från vänsterförlaget Ordfront som till sist tog upp den samtida extremvänstern till kritisk granskning.

Lodenius bok handlar förvisso inte bara om vänsterextremisterna utan även om nazisterna och högerextremisterna, men de har åtminstone jag läst nog om tidigare, så det är avsnitten om de förra som i mina ögon gör boken intressant. Här framträder (föga förvånande) bilden av en antidemokratisk rörelse genomsyrad av revolutionsromantik och med våld och skadegörelse högt upp på agendan. En rörelse Lodenius därför är mycket tydlig i sitt fördömande av. Men för stora delar av den demokratiska vänstern är det allt annat än självklart att fördöma extremistvåldet, och uppenbarligen är de unga aktivisterna ofta barn till en tidigare generation av aktivister vilka intar en mycket förlåtande attityd gentemot avkomman (till skillnad mot nazisternas och högerextremisternas föräldrar). Samhället å sin sida har ofta agerat med mer aningslöshet än kraft. Så har till exempel AFA på flera håll i landet tillåtits besöka skolor och där sprida sitt budskap. Även dessa saker har Lodenius modet att kritisera. Dessutom berör hon, om än allt för kort, det olyckliga i hur antirasismen mer eller mindre kidnappats av extremisterna - med följden att gemene man stötts bort från kampen.

Självklart blev boken totalsågad på Aftonbladets kultursidor när den kom, men med tanke på hur ofta skribenterna där försvarat våld som politisk kampmetod är det knappast förvånande. Själv tycker jag det är en bok som alla borde läsa och en mycket viktig bok. De invändningar jag trots allt har är förhållandevis marginella. Ett lättvindigt användande av begrepp som "sexism" och "främlingshat" hör ju tyvärr till det normala i det offentliga samtalet och sådant som att kalla Kisa "ett litet samhälle i Småland" fast det ligger i Östergötland är väl inte direkt någon dödssynd. Färre generaliseringar och fler konkreta exempel hade boken dock haft mycket att vinna på.

För övrigt hoppas jag på en extremvänstergranskande motsvarighet till Expo...

-

Veckans YouTube

Låten "Jordan" med Bellowhead, från ett TV-framträdande hos Jools Holland:

-



-

Rasismskandal eller bara frustration?

Jag kan inte påstå att jag blir särskilt upprörd över att läsa om hur några Malmö-poliser under Rosengårdskravallerna talade om upplopsmakare som "blattajävlar" och "apajävlar". Jag betvivlar nämligen att detta skulle vara tecken på rasism.

När människor befinner sig i pressade och frustrerande situationer, som dessa poliser otvivelaktligen gjorde, måste de på något sätt få utlopp för sin frustration. Lätta på trycket helt enkelt. Ofta sker det genom ett mer eller mindre högljutt svärande, och om någon annan människa eller grupp av människor är upphov till frustrationen riktar man förstås sitt svärande ditåt. Varvid man inte sällan tar fasta på något karaktärsdrag som bäraren kan antas inte vilja bli påmind om. En kortväxt person kan till exempel bli kallad "Jävla dvärg!" En tunnhårig person: "Jävla flintis!"

Och ja, är det en invandrare som orsakat frustrationen, då ligger "Jävla blatte!" bra till. Ett ord som måste vara lätt att få i huvudet i stundens hetta, även för den som inte alls är rasistiskt sinnad. Det tyder på rasism med lika lite nödvändighet som "Jävla flintis!" tyder på att personen som säger det ser ner på flintskalliga.

Att sedan poliserna sa det de sa inne i en piketbuss och inte ansikte mot ansikte med upplopsmakarna tycker jag borde göra det hela till en icke-fråga. Ingen har blivit avsiktligt förolämpad och, som sagt, man kan inte utgå ifrån att poliserna är rasister bara på grund av vad de sagt i denna situation. Kanske är det rent av bra för poliser att ibland lätta på trycket genom att häva ur sig aggressiva kommentarer inför varandra? Kanske finns risken att frustrationen annars tas ut genom övervåld?

Fast sedan har vi förstås också uppgiften om att det under en övning på länskriminalen i Skåne använts fingerade namn av typen "Neger Niggersson", och det tycker jag låter betydligt mer klandervärt. För där kan man väl knappast skylla på att det var en pressad situation? Det verkar istället som om någon helt enkelt tyckte att dessa namn var "en kul grej"... Fast jag vet förstås inte i exakt vilket sammanhang de förekom, och det tycks ingen annan heller göra, så tills vidare är jag ändå beredd att ge Skånepolisen "the benefit of a doubt".


Läs mer:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=880757
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2436275.svd

-

Mer porr åt folket!

Förvaltningschefen på regeringskansliet vill införa en omfattande Internet-censur. Ingen mer åtkomst till politiskt och etiskt tvivelaktiga sidor så länge han får bestämma. Ingen åtkomst till sidor om droger, sex, vapen, krig eller terrorism. Ja, det verkar faktiskt utifrån DN:s rapportering som om han försöker förvandla regeringskansliet till en slags frizon från allt det som, enligt någon slags kristdemokratisk definition, är dåligt där i världen utanför. Fast givetvis protesterar många av de anställda, för de inser att de ibland behöver suspekta sidor på nätet för sin omvärldsbevakning. Inte heller kan de vara så förtjusta i att bli stämplade som potentiella våldsverkare som måste hållas borta från sidor vilka "förespråkar fysiskt våld".

Mycket kan sägas om saken, både utifrån etiska och praktiska perspektiv, men jag tänker här fokusera på en av de kategorier som man planerar att förbjuda: pornografi. För detta är ju något som fler ställen än regeringskansliet hindrar folk från att nå fram till på Internet. Jag syftar på diverse myndigheter, skolor och bibliotek. Och alla gör de det med hänvisning till att porren skulle vara "oetisk".

Problemet är bara: Även om porr i många människors ögon alltid är något oetiskt, så är detta en omstridd fråga och undersökningar visar att antalet människor som anser att porr tvärtom kan vara något bra kraftigt ökar. Man kan inte heller påstå att porren som koncept på något sätt strider mot det moderna samhällets grunder såsom till exempel hets mot folkgrupp (i egentlig mening) gör. Framförallt är porren inte olaglig.

Det vore en gradskillnad mer än en artskillnad att också förbjuda till exempel nyliberala eller kommunistiska åsikter. Också de saker som många finner oetiska.

Särskilt förkastlig blir porrcensuren på bibliotek. Bibliotek är trots allt institutioner som förväntas hålla yttrandefrihetens fana högt och bibliotekariernas yrkesetik betonar vikten av politisk neutralitet. Ändå finns det knappt ett folkbibliotek i vårt land som inte förbjuder sina datoranvändare att surfa på pornografiska sidor - och som överlåter åt den enskilda personalen att definiera vad som är pornografi eller inte. Vi har alltså inte bara att göra med censur, utan med godtycklig censur! Dessutom blockerar många bibliotek webbsidor bedömda som pornografiska, vilket ibland innefattar sidor som handlar om porr utan att alls sprida sådan. En bekannt har till exempel noterat hur biblioteket i hans kommun blockerar hans blogg om klassisk porrfilm: Karl Teodors erotiska filmer.

Men, invänder då någon, tillåter man porrsurfande i offentliga miljöer kommer folk som absolut inte vill se bilderna ändå att göra det. På vilket jag svarar: Titta bort! Och om någon är så känslig att han eller hon känner sig skakad och djupt kränkt av att under en halv sekund ofrivilligt iaktta en bild eller filmsnutt på vuxna människor som har sex med varandra, då är det banne mig ett fall för en psykolog.


Läs mer här!

-

Inkomstskillnaderna ökar. So what?

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreteraren Per Bardh presenterar på dagens DN Debatt en ny undersökning som visar att inkomstklyftorna mellan "makteliten" och vanliga arbetare ökat på senare tid. Och det är ju enligt allmän mening något väldigt förkastligt, men själv bryr jag mig inte det minsta om hur mycket mer än mig som direktörerna tjänar. Varför skulle jag?

Hela konceptet jämlikhet är för mig främmande. Jag kan omöjligt, vare sig på en känslomässig eller intellektuell nivå, förstå dess poäng. Och att jag hört alla argumenten till leda har inte hjälpt ett dugg.

Låt oss gå igenom dessa argument:

1. Ojämlikhet är lika med fattigdom.

Knappast sant om man använder ett absolut mått på fattigdom, där endast den är fattig som inte kan äta sig mätt och inte har ordentligt tak över sitt huvud. Däremot givetvis sant om man har ett relativt mått på fattigdom. Men relativ fattigdom borde i sig inte vara något hinder för ett fullgott liv - så länge man inte ger efter för avunden och inbillar sig att man skulle bli lyckligare om man som grannen hade råd att renovera köket vartannat år. Och gör man det, då är man antagligen också avundsjuk på grannens snyggare fru, mer välartade barn, större musikaliska talang... Med andra ord: En politik som försöker tillfredsställa folks avund kan bara lyckas den dag allas våra kroppar och liv blivit identiska. Men då har den som en bieffekt utrotat allt värt att kalla mänskligt.

2. Ojämlikhet i ekonomi ger ojämlikhet i makt.

Visst kan man tillskansa sig maktfördelar genom sina ekonomiska tillgångar, liksom även genom ett fördelaktigt utseende, verbal begåvning, m.m. I ett öppet och demokratiskt samhälle är dock den makt som kan fås för pengar begränsad, och här sitter vanligen även andra än kapitalisterna (t.ex. LO) på stora ekonomiska tillgångar. Försöker de rika allt för mycket missbruka sin ekonomiska makt riskerar de att folket röstar fram ett marknadsfientligt alternativ till makten, såsom vi på senare tid kunnat se i bland annat Venezuela och Bolivia.

3. Ojämlikhet hindrar medborgarna från att känna samhörighet med varandra.

Förutsatt att man accepterar avunden som en konstant ligger det kanske något i detta, men är det inte befängt att använda detta argument för jämlikhet samtidigt som vi för en massinvandringspolitik? Andra språk, religioner, seder och värderingar är i historiens ljus trots allt ett än större hinder för samhörighetskänsla än vad ekonomiska klyftor är. Dessutom har vi förstås Internet som gör att vi kan identifiera oss mer med den ena eller andra globala subkulturen än med det samhälle i vilket vi fysiskt lever. Så samhörighetskänsla som ett samhällsfundament måste anses vara dött, åtminstone i vår del av världen.

I slutänden är strävan efter jämlikhet kanske framförallt att betrakta som en slags sekulär religion? Som en strävan efter tusenårsriket av perfekt lycka? Synd bara att det inte finns några tusenårsriken...


Läs debattartikeln från LO här!

-

Entartete Kunst

(En gammal text som jag tänkte kunde passa nu med anledning av det stora konstbråket i medierna, även om den inte tar upp exakt samma saker som berörs där.)


1937 hölls i München en av världshistoriens mest omskrivna konstutställningar. En stor mängd konstverk av sådana som Grosz, Kandinsky, Klee och Nolde (vilken faktiskt var nazist-sympatisör) visades där upp i uttalat syfte att fördömas. Beskåda hur degenererad den moderna konsten är! manade nazisterna, vilka lekte med tanken att ställa ut konstnärerna tillsammans med deras verk så att folk kunde visa sin avsky genom att spotta på dem. Och de flesta av utställningens två miljoner besökare höll antagligen med om att denna konst var ett uttryck för degeneration. För den var ju långt ifrån den klassiska konstens realistiska stil och skönhetsdyrkan. Allting är dock relativt.

1959 står en man vid namn Piero Manzoni på ett galleri och säljer konservburkar till ett pris motsvarande deras vikt i guld. Burkarna innehåller Pieros avföring. Men nej, han är ingen galning som polisen snart kommer för att föra bort därifrån, han är en konstnär. Och tyvärr en inte allt för otypisk sådan under 1900-talets andra hälft.

I slutet av 60-talet genomför österrikaren Günter Brus flera performances i vilka han spyr och äter av sin egen avföring. 1974 låter sig Chris Burden spikas fast på taket till en Volkswagen. 1981 i Chicago smetar Kim Jones in sig i avföring, varefter han går fram till personer i publiken och omfamnar dem. Australiensaren Stelare låter sig hissas upp i luften med hjälp av fiskkrokar fästade i hans skinn. I installationen Hur man förklarar bilder för en död hare täcker tysken Joseph Beuys sitt ansikte med honung och bladguld varpå han med en död hare i knät i tre timmar sitter och mumlar. I Stockholm spelar ryssen Oleg Kulik hund på en konstutställning och biter en av besökarna i benet. Andra konstnärer ställer ut uppstoppade hundvalpar, avlivade just i detta syfte, eller har sex med lik. Allt medan kuratorer, gallerister, kulturskribenter och konstvetare uppsluppet applåderar. Och påpekar man för dessa att man själv inte finner något nöje i att se andra människor äta bajs, då snörper de på munnen och förklarar med illa dolt förakt att detta enbart beror på att man "inte förstår sig på" den moderna konsten, att man inte är bildad nog för den. Bildad nog för att förstå dess oerhörda djup.

I sin bok Bad girls and sick boys berättar Linda S. Kauffman om Kiki Smiths skulptur Tale. Den föreställer en naken kvinna som kryper fram på alla fyra med en lång "svans" av avföring efter sig. Kauffman tolkar in stort djup i denna. Den handlar om utsatthet och om evolution förklarar hon, den plockar ner kvinnan från piedestalen och är därigenom ett inlägg i könsrollsdebatten, den visar upp den oundvikliga kroppen under en föränderlig yta, samt är "the perfect antidote to all those commercials and advertisements for ’female products’." Antagligen finns ytterligare några dussin möjliga tolkningar, inklusive en del för kvinnosläktet mindre smickrande, om man nu absolut vill läsa in någonting i verket. Frågan är bara om budskapet verkligen kräver äcklet? Svaret torde vara nekande.

Men hur kommer det sig då egentligen att den moderna konstvärlden så lätt tar till sig denna typ av extrema yttringar? Det borde vara en i högsta grad relevant fråga, åtminstone så länge man inte anser att de verkligen representerar konstens högsta stadium. Jag tror att man måste se till fyra samverkande förklaringar.

1. En brytning mellan konst och skönhet. - Historiskt sett har konstens främsta uppgift nästan alltid varit att avbilda, varför introduktionen av kameran innebar en oerhörd utmaning mot själva dess existensberättigande. En utmaning som kom att besvaras på framförallt tre olika sätt; genom avbildande av det icke-existerande (symbolismen), genom "avbildande" av det inre (expressionismen), samt genom ökande abstraktion. Och av dessa motstrategier innebar de två sistnämnda av nödvändighet ett brott mot alla traditionella skönhetsvärden, i förlängningen mot själva grundtanken att konst bör vara vacker. Ja, många i dagens konstvärld skulle nog rent av vilja påstå att skönhet är något suspekt, något man förknippar med de reaktionära krafterna. I ljuset av vilket det fula och frånstötande måste framstå som progressivt.

2. Elitismen. – Strävan efter att kunna sätta sig själv högre än medmänniskorna tycks nästan vara ett naturbehov, och de intellektuella står knappast över detta. Tvärtom tycks de ivrigare än de flesta att distansera sig från den stora massan, om så bara för att de har medlen därtill. Oxford-professorn John Carey skriver i sin uppmärksammade essä The Intellectuals and the Masses: "som ett inslag i reaktionen mot massans värderingar introducerade de intellektuella teorin om avantgardet, enligt vilken massan alltid har fel inom konst och litteratur. Det verkligt förtjänstfulla inom konsten ses som privilegium för en minoritet, de intellektuella, och denna minoritets betydelse anses stå i direkt proportion till dess förmåga att reta och förbrylla massan. Även om avantgardet brukar vilja framstå som progressivt är det alltid konsekvent reaktionärt." Något som är helt i linje med det den inflytelserike franske sociologen Pierre Bourdieu skrivit om överklassens härskarstrategi; att ständigt ändra sin smak för att därigenom distansera sig från uppkomlingar. Och i en tid då även mannen på gatan uppskattar en Picasso-målning, om än kanske mest för att han vet hur löjligt mycket den är värd, vad återstår väl då förutom bajsätning?

3. Idén om det ständiga framsteget. – Ett hyllande av det nya behöver dock inte nödvändigtvis vara ett tecken på elitism, för det finns i vårt samhälle även en annan stark motivation för detta; tanken att allting hela tiden utvecklas från något mindre bra mot något mera bra. En tanke som har sitt ursprung och är starkast inom vetenskapen, där den har konkret grund, men som har smittat av sig även på konstvärlden, där den enbart existerar i folks sinnen. Vad den här innebär är förstås att det nya väldigt lätt får ett egenvärde. Något som utan tvivel kan medföra mycket gott, men som i en tid då allt redan tycks vara gjort ibland legitimera det som tidigare enbart ansågs perverterat.

4. Pseudo-shamanism. – I en alltmer rationell värld där naturvetenskapen kan förklara i princip allt, där skogen inte längre är full av oknytt och natten lyses upp av elektriska lampor, men där vi inte är lyckligare för det, är det antagligen bara naturligt att många människor längtar efter en andlig dimension i sina liv. Vissa söker denna i gamla shamanistiska trosföreställningar, och inte minst är det konstnärer som gör detta. Vad de där finner är bland annat föreställningar om att kunna uppnå rening genom självplågeri och självförnedring. Föreställningar de sedan har med sig i sitt konstskapande. Det finns dock en stor skillnad mellan primitiva folks shamaner och konstnärer som Günter Brus, och det är att de förra vanligen utför sina riter i avskildhet, inte inför betalande åskådare. Till vilket kommer den oundvikliga misstanken att även en konstnär vilken uttryckligen ser sig själv som en slags modern shaman då han förtär sin egen avföring, i själva verket enbart tillfredsställer perversa lustar orsakade av något barndomstrauma. Men om nu åskådaren delar konstnärens föregivna längtan efter det andliga, utan att själv våga hänge sig på samma sätt, då kommer hon antagligen inte att ifrågasätta utan istället att hylla.

För att sedan vända på steken och se till konsekvenserna av att denna "konst" accepterats inom konstvärlden så finns det minst två betydelsefulla sådana. En som rör konstvärlden internt och en som rör dess förhållande till samhället.

Den förra handlar om att konstvärlden förlorat urskiljningsförmågan i och med att alla gamla normer omkullkastats. Något som förvisso inte enbart eller ens framförallt har att göra med Manzoni, Beuys och deras likar. Duchamp ställde ju ut en pissoar som ett konstverk redan i förra seklets början och Andy Warhol och de andra popkonstnärerna gjorde det till en dygd att i sin konst framhäva det allra mest vardagliga. Som Torsten Bergmark skriver i Flykten till konsten: "Mellan serieteckningen i masspridd serietidning och en målning av Lichtenstein, mellan tidningsfotot och ett verk av Warhol, finns i själva verket bara en skillnad: skillnaden i pris". De extrema performance-konstnärerna har dock dragit sitt ganska så stora strå till stacken genom att mest markant av alla bryta med det förgångna, sett till såväl form som innehåll, och genom att föra in ett element av allmän avtrubbning i konstvärlden. Estetisk fingertoppskänsla går liksom inte så bra ihop med grov masochism, spyor och dylikt. Resultatet är en konstvärld där småbarn och apor gång på gång lyckas bli antagna till salongerna. Där konstkritikerna inte längre vågar tycka något om ett verk, därför att, som kulturjournalisten Ingrid Elam på DN skriver: "ingen vill missa storheten i en komocka på ett museigolv, det som idag är skit kan imorgon vara stor konst, och man får inte vara sipp, då kan man bli löjlig redan i sin samtid."

Den andra konsekvensen av den moderna konstens mest extrema yttringar är allmänhetens avståndstagande från den samtida konstens värld i dess helhet, och i förlängningen ett strypande av det ekonomiska stöd baserat på skattemedel denna i så hög grad är beroende av. Den som ändå är emot statligt konststöd har ju i extremkonsten ett utmärkt objekt att fokusera på. För hur stor del av allmänheten anser inte att deras skattepengar kan användas på bra mycket bättre sätt än så? Varför ska de stödja konstyttringar de dels spontant finner vedervärdiga, dels ändå inte förstår sig på för att de saknar den "rätta" kulturella skolningen? Konstvärldens försök att besvara de frågorna är så patetiska och verklighetsfrämmande att de förtjänar att förtigas. Och att betydligt mindre degenererad konst än den ovan refererade kan vara nog för att få konstvärlden i gungning visade sig i USA vid mitten av 90-talet, då det statliga stödet via National Endowment for the Arts (NEA) hotade att helt upphöra på grund av kontroversen kring Robert Mapplethorpe och Andres Serrano; två fotografer med ganska konventionell estetik men provokativa motiv. En liknande reaktion är knappast omöjlig i ett Sverige präglat av ständigt nya besparingar inom offentlig sektor. Den är väl rent av trolig. Förr eller senare.

-