Ny blogg

Jo, det blev en helt ny blogg till sist:

http://kulturkrig.blogspot.com

-

Lagen är till för alla. Även konstnärer.

-

Så fick då Anna Odell sin dom, och dessvärre en ovanligt lindrig sådan. Men för vissa kultursidesmuppar är det uppenbarligen fortfarande svårt att acceptera att hon överhuvudtaget ställdes inför rätta. I SvD Kultur skriver Clemens Poellinger att han "läser domen som en eftergift åt populistisk vrede" och i Östgöta Correspondenten skriver tidningens kulturchef Åsa Christoffersson att "Odells konstaktion borde inte ha blivit något rättsfall. Det är en moralisk fråga. Inget annat."

Indirekt säger man alltså att konstnärer borde ha straffrihet. För att Odell brutit mot lagen står ju utom alla tvivel och medgavs även av henne själv.

Ja, tänk att dessa fantastiska übermenschen och samhällsfundament som vi kallar konstnärer inte har straffrihet! Vilken skandal!


Läs Poellingers text här!

Läs Christofferssons text här!

-

Grattis Sverigedemokrater, er plats i riksdagen är nu säkrad!

-

Ja, efter den senaste tidens upplopp och anlagda bränder i invandrartäta förorter till Göteborg och Uppsala måste de rimligen ha fått en hel del nya anhängare. För trots att mainstreammedia bestämt sig för att inte låtsas om bråkstakarnas etnicitet tror jag ingen inbillar sig att det handlar om etniska svenskar. Av vilka det knappast finns några större mängder i berörda områden...

Så återigen: Grattis Sverigedemokrater! Men när ni får er plats i riksdagen, ägna då en tacksam tanke åt invandrarungdomarna som hjälpte er dit! Det har de gjort sig förtjänta av.


Läs mer här och här!

-

Konsekvent hållning är för töntar, eller?

-

På SvD:s ledarsida visas idag med knivskarp tydlighet hur flera personer som protesterat mot Israels upprörda krav efter Boströms dåligt underbyggda organstölds-artikel i Aftonbladet agerade helt annorlunda i fallet med de danska Muhammed-karikatyrerna. Då var det minsann viktigt att inte "missbruka" yttrandefriheten...

Men det är klart, i den israeliska kritiken finns ju inget underförstått hot om terrorvåld...

För övrigt tycks det mig att de nu så inkonsekvent agerande i stor utsträckning är samma personer som anser att vi ska acceptera det terroriststämplade Hamas eftersom de är folkvalda, samtidigt som de anser att Sverigedemokraterna måste frysas ut hur många som än röstar på dem.


Läs ledaren här!

-

Om man inte har fakta kanske man borde hålla tyst?

-

Men det är inget för den patologiskt pro-palestinske fotografen Donald Boström. Nejdå, när han bara har indicier om israeliska övergrepp på palestinier, då ser han till att försöka klämma ut så mycket som möjligt ur dem. Hans artikel på Aftonbladets kultursidor häromdagen där han anklagade israeliska soldater för att stjäla organ från dödade palestinier är ett praktexempel på en text som desperat försöker dölja hur lite den egentligen har på fötterna.

Grunden är att Boström talat "med ett stort antal palestinska familjer på Västbanken och Gaza som menade att deras söner blivit bestulna på organ innan de dödades." Och redan där har han i princip avverkat allt han har av bevisvärde. Vilket givetvis inte är mycket.

En stor del av den ganska långa texten ägnas sedan åt att fastslå tre faktum med tveksam koppling till huvudämnet, nämligen att en amerikansk rabbin nyligen arresterats för att ha förmedlat illegala organ, att det råder organbrist i Israel och att israeliska läkare ofta inte tvekar att hantera organ köpta på en svart marknad. Steget från att köpa en njure av en fattig bonde till att döda en ung man bara för att ta hans organ är dock ett jävligt stort steg. (Det förra agerandet bygger ju faktiskt på en fri överenskommelse mellan vuxna människor.)

Därpå berättar Boström om fallet med Bilal Achmed Ghanan, en 19-årig "stenkastare" som israelerna ska ha sänt en "specialstyrka" för att skjuta då han återvände till sin hemby efter att en tid ha levt på flykt bland bergen, för "[a]tt bli infångad betydde döden"... Och redan här måste man ju fråga sig huruvida man läser en verklighetsskildring eller en saga.

Skildringen av hur israelerna gick till väga väcker ytterligare frågor: "När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av. Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen. Slutligen tog de Bilal i fötterna och släpade honom de 20 stegen uppför snickeriets stentrappa." - Nog vore det väl rimligt att gå lite varsammare fram om man hade för avsikt att ta tillvara killens inre organ?

I vilket fall fördes Bilal tillbaka till byn fem dagar senare, varvid kunde noteras att hans överkropp var uppskuren från buken till hakan. Släktingarnas uppfattning var klar: han hade fått sina organ stulna. "– Varför kvarhåller de annars kropparna upp till fem dygn innan vi får begrava dem? Vad hände med kropparna under tiden? Och varför blir de obducerade när dödsorsaken är uppenbar, och i samtliga fall mot vår vilja? Och varför kommer kropparna tillbaka nattetid? Och varför med militäreskort? Och varför stängs områdena av under begravningen? Och varför bryts elektriciteten?"

Att kropparna hålls kvar kan dock förklaras med att israelerna helt enkelt prioriterar annat än dessas återbördande, och anser man dem kapabla till organstöld så är de rimligen också kapabla till den underlåtelsesynden. Att det sedan när kropparna väl återbördas sker nattetid och med militäreskort beror väl helt enkelt på att man är rädda att byborna i annat fall ska försöka ta hämnd. (Kanske är också väntan med att återlämna kropparna en säkerhetsåtgärd - man väntar för att känslorna ska hinna lägga sig något?) Beträffande obduktioner kan de givetvis tyckas onödiga och därför suspekta, men de fyller helt klart en funktion om en tvist uppstår kring exakt hur en viss palestinier dödades (om t.ex. palestinier hävdar att han sköts bakifrån medan israeliska soldater hävdar att han sköts då han gick till angrepp).

Fast om bara hälften av palestinierna obducerats, är det då inte ett tecken på att några obligatoriska obduktioner inte alls utförs och att det istället måste handla om organstöld? Jo, enligt Boström. Men återigen, är det inte mer troligt att det helt enkelt handlar om en underlåtelse från israelisk sida? Om att obducenter överhopade med jobb sparar tid genom att skriva ut obduktionsprotokoll utan att faktiskt skära, eftersom dödsorsaken som sagt ändå är uppenbar?

Med allt detta sagt så kvarstår självklart möjligheten att enstaka israeliska soldater verkligen stjäl organ från dödade palestinier, men mycket mer än en möjlighet är det inte. Boström borde inte kunna övertyga någon, förutom de allra mest fanatiska Israel-hatarna, om att det är en sannolikhet.


Läs Boströms artikel här!


-

Dessvärre har artikeln lett till väldigt överdrivna reaktioner i Israel. I viss mån förståeliga, men påfallande lika den muslimska världens reaktioner efter Muhammed-karikatyrerna i Jyllandsposten.

DN:s rapportering om den saken håller dock ungefär samma nivå som Boströms artikel. Per Jönsson skriver om "en hätsk kritikstorm mot svensk demokrati och yttrandefrihet" som om det var dessa fenomen i sig som angreps av israeliska politiker och medier. Och han avslutar med den absurda knorren: "Men vinkeln i israeliska massmedier ligger inte på Rosenbaum utan på yttrandefriheten i Sverige." Och Rosenbaum är alltså den organhandlande rabbinen i USA som Boström nämner. Men varför skulle israeliska medier fokusera på en gammal nyhet???


Läs mer här!

-

Till Rolf Hillegrens försvar

-

Nej, åklagare Hillegren uttryckte sig definitivt inte särskilt mediatränat då han ifrågasatte det utvidgade våldtäktsbegreppet, och en hatstorm drog fram över Internet... Ett par av bloggrubrikerna lyder: "Hoppas gubbslemmet får avgå" och "Man kanske skulle slå ihjäl Hillegren?".

Och för er som tillbringat de senaste dagarna i koma var detta vad Hillegren sa: ”När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.”

Själv tycker jag absolut att han har en poäng i sitt uttalande. Ett uttalande som bör ses mot en bakgrund av att bl.a. Miljöpartiet krävt en ytterligare skärpning av lagen, så att en man ska kunna dömas för våldtäkt om han inte före samlaget fått kvinnans uttryckliga tillstånd att ha sex med henne.

Låt oss konkretisera genom att föreställa oss en situation sådan som Hillegren beskriver. Vi har en man och en kvinna som sedan flera år har en kärleksrelation med varandra. En kväll känner sig mannen kåt och frågar kvinnan om de inte kan ha sex. Hon svarar att hon inte känner för det, varpå han ändå lägger sig vid hennes sida och tränger in i henne. Hon låter honom hållas.

Enligt många har därigenom ett vidrigt övergrepp blivit begånget. Men är världen så enkel? Jag tror faktiskt inte det. Sannolikheten är nog stor att mannen tänker sig att kvinnan ska bli kåt hon också bara de väl kommer igång (han vet ju att ha skulle bli det i samma situation!) - och kanske blir hon verkligen det. Kanske känner hon efteråt tacksamhet över att hennes man tog initiativet? Är då detta beteende verkligen något som förtjänar ett par år i fängelse? Ens om mannens avsikt misslyckas och kvinnan mest tycker det är plågsamt?

Sedan är det förstås ett faktum att vi omöjligt kan veta säkert exakt vad mannen tänker. Möjligheten finns att han totalt skiter i vad kvinnan tycker och bara är ute efter att tillfredsställa sina egna lustar. Kvarstår gör dock kvinnans brist på aktivt motstånd, vilket visar att hon även om hon ogillar situationen inte finner den så pass plågsam att hon till varje pris vill komma ur den. Kanske tänker hon att mannen kan få sitt lilla roliga; för att han faktiskt förtjänat det eller för att det gynnar husfriden. Inget säger att mannen inte avbrutit ifall kvinnan börjat sparka och slå på honom.

Och för att förtydliga: Jag tycker, precis som Hillegren, att mannen i exemplet borde vara mer hänsynsfull - men jag tycker inte han förtjänar den extremt stigmatiserande stämpeln "våldtäktsman" och några år i fängelse.

Men, invänder nu någon, om kvinnan inte tycker det är så farligt och kanske rent av gillar det så anmäler hon väl inte mannen för våldtäkt? Nej, antagligen inte. Risken finns dock att hon gör det i ett senare skede, efter att deras kärlek av ena eller andra anledningen förbytts i osämja. Dessutom finns det givetvis en principiell nivå som inte bör ignoreras.


Läs mer här och här!

-

Inte samma regler för nationaldemokrater?

-

Så har då någon, närmare bestämt Kurdo Baksi, till sist upptäckt att Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag är på väg att uppnå sitt mål att erhålla presstöd. Detta får honom att ropa på nya regler som skulle förvägra dem detta.

Intressant nog efterfrågar han mer specifikt regler som kräver opartiskhet och saklighet som grund för stödet. "Intressant nog" eftersom han själv är allt annat än saklig i sin beskrivning av tidningens innehåll. Något jag råkar vara väl lämpad att bedöma då jag faktiskt prenumererat på den de senaste månaderna (dock utan att själv betala något för den).

Baksi hävdar bland annat att tidningen "regelbundet kallar homosexuella för perverterade", vilket jag inte kan dra mig till minnes att jag någonsin har sett. Vidare hävdar han att tidningen hetsar mot funktionshindrade, vilket jag inte ens i min vildaste fantasi kan förstå varför de skulle göra - än mindre har jag sett några exempel på det. I Baksis värld bedriver tidningen dock "hets mot alla som inte är blonda, heterosexuella och män." Något som, om det var sant, komiskt nog skulle innebära att den bedrev hets mot större delen av de egna skribenterna...

Men det allvarliga med Baksis debattartikel är inte dess befängda svartmålning av en tidning som man förvisso verkligen kan ha en hel del invändningar emot, utan det obesvärade sätt på vilket han och många andra förespråkar att det demokratiska samhällets regler ska ändras så fort dessa visar sig det minsta gynna misshagliga grupper. Vi har sett det förut; när det inför risken att Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarroll i vissa kommuner talades om att underlätta för kommunala nyval ; när Le Pen förvägrades att hålla det tal inför EU-parlamentet som normalt tillfaller dess äldste medlem; när EU-parlamentet i uppenbart syfte att försvåra för nationalisterna skärpte kraven för att få bilda partigrupp...

Detta är en mycket farlig väg att vandra, vilken på sikt urholkar demokratins legitimitet. För om de demokratiska spelreglerna inte är lika för alla, hur kan vi då förvänta oss att alla ska respektera dem? Och om vi i väst tänjer på dem för att ställa till besvär för grupper vi ogillar, med vilken auktoritet kan vi då anklaga Putin eller Mugabe för att göra samma sak mot grupper de ogillar (men vi i väst gillar)?

Sedan tycker jag förstås inte att alla politiska grupper alltid måste behandlas lika. Grupper med målsättningen att störta den liberala demokratin, såsom nazister eller syndikalister, kan gott särbehandlas utifrån det faktum att de själva inte respekterar de demokratiska reglerna. Men att Nationaldemokraterna på något sätt skulle vara antidemokratiska kan jag inte se. Inte heller att de, som Baksi antyder, skulle vara våldsamma. Hans enda exempel på det är en gammal dom från 2004 mot partiledaren Marc Abramsson, för våldsamt upplopp. När nationaldemokrater på senare år varit inblandade i bråk tycks det uteslutande ha handlat om att de försvarat sig mot angripande vänsterextremister.


För övrigt: Chefredaktören för Nationell Idag heter Vávra Suk och är tjeck. Andra namn som återkommer i tidningen är Thomas Jackson, Heinz Burgemeister och Jussi Väli-Tainio. Så långt har det alltså gått att till och med den nationella rörelsen blivit mångkulturell...


Läs Baksis debattartikel här!

Besök Nationell Idags hemsida här!

-

Litteratur är inte vetenskap

-

Jag älskar verkligen Jan och Maria Berglins skämtteckningar och serier, men för en tid sedan tyckte jag de träffade helt åt helvete fel. SvD:s kulturchef Stefan Eklund tyckte däremot att de var mitt i prick och i söndags utgick han från den serien då han skrev om förakt för litteraturkritiken.

Berglins och Eklunds poäng är att vi måste erkänna litteraturkritikernas auktoritet i fråga om vad som är god litteratur, på samma sätt som vi erkänner andra yrkesgruppers auktoritet inom sina respektive specialområden. Följaktligen att viss litteratur verkligen är bättre och mer värdefull än annan. Som exempel på det förment absurda i att hävda allas rätt till sin egen smak anförs i Berglin-serien en bilmekaniker vilken inför en kund konstaterar: "... inte vill jag skriva dig på näsan ... tycker du att det är topplocket som skramlar, så är det så ... för dig".

I själva verket är det jämförelsen i sig som är det absurda i sammanhanget. För litteraturkritikens motsvarighet till denne bilmekaniker är inte alls smakrelativisten, utan den som säger "... anser du att Proust skrev De tre musketörerna, så är det så ... för dig".

Visst tycker vi alla om att emellanåt låtsas som om vår smak är objektivt bättre än någon annans, men ställda mot väggen kan vare sig jag, paret Berglin eller Stefan Eklund ge en objektiv och hållbar definition av vad som är god litteratur. Medan däremot bilmekanikern arbetar med något väldigt konkret; antingen fungerar motorn eller så gör den det inte. (Vissa postmodernister kan möjligen ifrågasätta den saken på ett seminarium, men de gör det knappast på verkstaden.)

Dock vill jag inte hävda att professionell litteraturkritik är något överflödigt bara för att jag inte tror att Dostojevskij är objektivt bättre än Marklund. Kritiker kan absolut ge värdefull vägledning genom att peka på ett verks olika svagheter och förtjänster, liksom genom att sätta in det i en litteraturhistorisk kontext. Fast sedan möter verket en läsare med en unik uppsättning av karaktärsdrag och erfarenheter - och det är först i detta möte det kan bli relevant!


Läs Eklunds kolumn här!

Berglins serie återfinns här!

-